Allt har en baksida....

Visst är det både upp-och-ner

Även om det är helt underbart att äntligen ha blivit mamma så är det lite tröttsamt ibland... Egentligen borde man kanske skämmas för att erkänna det, men det är så! Det är inte alltid en skön dans på rosor! Vissa dagar, eller stunder snarare, är det mer ner än upp! Jag menar inte att jag ångrar min plutt, men ibland vill man bara sova liite liite mera, vara lite mera ensam. Ha sina boobs ifred, slippa byta bajsblöja, slippa vagga å vyssja... Bara komma ifrån litegrann ibland. Men sen kommer det underbara stunder då jag själv inte kan tänka mig att jag har vart där nere å traskat, "hur kan man känna så?" Denna underbara varelse som kommit till oss, för att bli en del av vårat framtida liv, för att låta oss älska den och ge av allt vi har och förmår. Konstigt det där. Men så är det väl för de flesta misstänker jag. Det lär ju va få personer som går igenom sitt föräldraskap utan att känna såhär, och ha dessa tankar.

Det är TUR att jag har så mycket underbara människor runt omkring mig. Som inget hellre vill än att gulla med M, byta blöja och vagga. Mata också om det ginge... Tro mig när jag säger att på måndag är det jag som köper en bröstpump! Min älskade sambo gör så gott han kan, det kan jag lova, men ibland så duger bara mamma dessvärre... Vi har förmånen att ha en hel hög med mostrar och kusiner. Mormor, farmor och diverse "tanter"... :) Alla lika underbara och snälla! TACK! Tack för att Ni ställer upp, och hjälper mig (oss) när Ni kan! Det uppskattas mycket! Och inte bara det att Ni tar M, Ni hjälper till med mat, tvätt och städning. Allt! Ni är helt fantastiska, hoppas Ni förstår det! Det känns väldigt bra.

Det är väl kanske det som gör att det känns lite lättare när konstiga tankar dyker upp. Att jag inte är ensam. Att det finns massor med folk att prata med och be om hjälp. Att det alltid finns någon som lyssnar på lilla mej när det känns lite motigt..

Men trots allt detta så ÄLSKAR jag min Lille M så otroligt mycket! Han är inte ens en månad gammal men jag kan inte tänka mig ett liv utan honom! Min Parvel!

Åhh det är lite jobbigt när alla hormoner är i svaj, det kan jag lova! För jag skyller på dom.

Och nu tänker jag gå och sova, så kanske jag blir lite mindre kinkig! För nu sover parvel-liten och då är det bäst att jag passar på!

Sov gott! Puss å kläm!