Dag två
Semester heela långa dan =) Strosade runt i pyjamas till klockan nästan hade hunnit bli 3 innan kläderna kom på idag.. Sköönt! *myser*
Har legat i soffan och lyssnat på regnet, och tittat på Tv. Jag och min älskling...
Klockan 3 hämtade jag E på fritids, sen satte jag fart och städade... Eller började iaf med att skura ur fönsterna, och fixa alla blommor. Fick något konstigt ryck och planterade om hälften av alla blommorna i hela huset =) sen böt vi gardiner oxå, så nu har E lärt sig både att plantera om blommor och byta gardiner.. Sånt kan ju va bra att kunna *ler* Och nu sover hon hos oss inatt igen. Jag får för mig att hennes mamma kan behöva vara lite barnfri, hon har vääldigt mycket på sitt jobb för tillfället. Men det är mysigt att få rå om henne lite emellanåt. =)
Från det solskensämnet till ett som är mer som åskoväder...
Jag har bestämt mig! Jag ska sluta försöka bli med barn. Det är ett rent helvete att gå omkring att konstant tänka och fundera och grunna. Jag skiter i det! Och det där prolaktinet som är högt och pco:n och allt det där, det orkar jag inte bry mig om... Hur orkar man? Jag försöker vara nobel och duktig, låta hurtig och "Neej då, jag tänker inte på det, det bekommer mig inte.." MEN Det gör det! Och du, DET GÖR ONT! Så jävla in i helsikes ont! Varför varför ska jag ha denna skiten? Jag fattar det inte, för jag tycker inte att det stämmer in på mig, Pco. Jag lider inte av kraftig kroppsbehåring. Jag är inte EXTREMT överviktig. Jag svettas inte överdrivet. Jag har bara mensrubbningar och det gör att jag inte lyckas bli gravid. Va faan?! Jag fattar vekligen noll.
Höll nog på att få ett psyk-bryt inatt, efter att jag hade surfat runt lite (igen) och läst om både Pco och Prolaktin. Blev återigen deprimerad när jag läste om alla kvinnors kamp, och alla tusen miljoner de tvingats genomgå för att bli gravida. Jag vill inte, jag orkar inte! Nu skiter jag i om nån tycker jag låter som en trotsig treåring, men jag måste få ur mig skiten på nåt sätt. Det är inte lätt att prata med nån om det direkt heller. Ingen tycks orka bry sig? Vet inte, kanske bara inbillar mig för att jag själv känner mig lätt nere... Iaf, inatt.. Stackars min babe, han låg bara där i sängen och lyssnade. Smekte mig ömt. Torkade bort mina tårar. Höll om mig. Han är verkligen underbar, min älskade. Det var när jag pratat med honom, som jag kände att om ingen lyssnar på mig irl, så får det komma ut den här vägen. Det får bära eller brista. Jag orkar inte ha allt inom mig, och jag har inget att skämmas för. Så så ligger landet nu.
På tal om min älskling, nu kom han här. Och just nu vill jag hellre prata med honom.
Puss mina vänner. Jag tycker om er, men ibland blir det för mycket för lilla Ida att bära.
Sov gott!!!
*kram*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar