mm det är spännande att bo i våran stuga minsann ;) Igårkväll så hörde vi underliga ljud från källaren... Lät lite som nått odjur ville ut ur en bur. Typ. det tog inte mer än en halv sekund så flög både jag och S-mannen upp.. Jag sprang runt som en dåre och skruvade igång alla kranar på fullt varmvatten medans S sprang ner i källaren för att kontrollea pannans status.. Visst va det som vi trodde och redan hade fattat.. Våran panna höll på att koka, och flyga i luften!! O jeeses. FAN va rädd jag blev.. Frågade t.o.m S om jag skulle ta med mig Lille M och springa ut, ifall pannan skulle explodera. Han tittade bara på mej som om jag va helt dum i huvudet och skakade på huvudet... Vi spolade iaf ut säkert 15 kubik vatten (en lätt överdrivning jag vet..men vi får väl se på vattenräkningen sen..) Sen hade pannans temperatur skunkit så pass att den värsta risken va över... Hmm jag eldade nog visst på lite väl bra där ja *hrm* Det gick bra iaf, både pannan och huset står kvar *pust*
Och nu ikväll så hörde vi mera märkliga ljud.. Nu lät det mer som ett högt tjutande, inte så distinkt som ett brandlarm utan mer som en högre frekvens tjutade, mer sån som hundar hör... Och va vi letade, jag och S. Vi lyckades iaf lokalisera ljudet till att det kom nånstans ifrån köket. Men var? Det va inte brandlarmet. Inte inbrottslarmet. Inte kyl. Inte frys. Inte lampor, micro eller ugn. Va fan? Vi letade i alla skåp och lådor, ifall det låg nån liten pryl nånstans och larmade, typ som såna där temperaturvarnare... Vi hittade ingenting. Åhh va irriterande. Till sist fattade S va det va. Han kröp ner på golvet och skruvade bort nedersta hyllan i köket, tog bort en vit mdf, och därbakom gömmer sig alla grejer som har med golvvärmen att göra. Han slet ur sladden, och vips så vart det tyst. *halleluja* Efter att S i halv panik gogglat runt (tror jag han gjorde iaf, jag vågade inte fråga, han blir såå ilsk när han blir stressad och irriterad...) iaf så lyckades han konstatera, mitt lilla geni, att det hade kommit in luft i systemet.. Åhh inget värre liksom. Köket byggdes om för två år sen, och det är INTE läge att börja renovera golvvärmen... Så vi klarade oss ur den knipan ganska bra med. *dubbelpust*
Nu till det jag hade tänkt att blogga om egentligen...
Det va nästan lite bra att det började tjuta, och att S fick jobba lite.. =) Han låg ju bara på soffan och slöade framför tv:n, och va såå trött.. han orkade inte ens hålla Lille M... Neej då, för jag är ju inte heller trött.. Dock så fick jag ju äta ifred, för då höll han lilleman... *wow* Åhh jag blev så sur förut, för jag frågade S om han ville ha M lite.. Å då bara suckade han, och "typ måste jag?" VAFAN? är vi inte två om detta barn? Varför skapade Gud oss så att det behövs både en mamma och en pappa, om inte pappan oxå ställer upp och hjälper till? Nu ska jag väl inte klaga, för S hjälper till. Ibland. På HANS villkor! Mina då? När jag inte orkar? När jag är trött? Nu visste jag ju att det är så här.. att man får ta mer ansvar och jobb som mamma, och det är fine by me, för S jobbar om dagarna så jag fattar att han är trött när han kommer hem. Men jag blir också trött av att va hemma med M hela dagarna, det är oxå jobbigt. Att hinna städa, tvätta, handla, laga mat. Inte ens kunna gå på dass ens, längre än 2 minuter... Då kan vi väl hjälpas åt, eftersom vi har heltidsjobb bägge två, på sätt och vis... Tur för mig att jag har min älskade storasyster som oxå går hemma, och hjälper mig massvis. Men ändå! Är jag bara gnällig eller finns det fog för min ilska? Jag vet inte, egentligen behövde jag la bara skriva av mig lite igen. Det är ju ingen idé att försöka prata med honom, vi har redan gjorde det halvt dussin gånger. Och enats om att vi ska försöka hjälpas åt, och stötta varann... Orkar inte älta det mera med honom.. han fattar nog inte iaf hur det är för mig.. men han ska få se.. sen när han går hemma så ska jag oxå komma hem från jobbet, slänga mej på soffan, sitta framför datorn, bara äta maten, låta disken stå, gå på dass i en timma och stänga ute omvärlden... Vänta bara.. Usch det låter som värsta tragedin, det är det ju inte såklart.. Nu kom visst Ond-ida fram... lessen.. min lille goding är ju jättesnäll och sköter sig oftast, men det vore skönt med lite avlastning från sin sambo tillika barnets far ibland oxå... jaja, i de bästa av världar så läser S bloggen... antingen tar han till sig det eller så blir han sur.... just nu så känns det som vilket som..
Nu ska jag göra mej själv lite gladare och titta på scrapsaker... drömma mig bort lite.. =)
Love you all! Kiss and goodnight!
psst..jag är lessen att det blev lite deppigt, arg och surt ikväll, men jag behövde det... pöss pöss
1 kommentar:
Du är INTE ensam !
Tror helt ärligt de flesta mammor känner som du skrev .. tror inte de fattar hur man vissa dagar kan känna sig efter att "bara gått hemma med sitt/sina barn". Nu när vi har två barn blir jag mkt mer trött än innan och tänker ibland på varför jag ens tjurade förut? men då visste man ju inte annat.. ;p nu känns det som det är mer befogat att jag blir trött, hehe, för nu har jag en nyfödd och en 2 åring hemma konstant. Är samma här att M bara sätter sig vid datan när han kommer hem och jag tänker nästan alltid, "men jag då?" Han va hemma ett tag med G och d had ejag tänkt innan att jag skulle göra som honom när jag kom hem. Men jag klarade det inte, jag ville ju va med G då som jag inte sett på hela dagen ..
Kvinnor och Män är nog olika helt enkellt ....
PUSS, Johanna
Skicka en kommentar